Vi har tidigare skrivit boktips om Erik Asklunds böcker, bland annat hans självbiografiska svit om Södergrabben Manne.
Sviten fick en fortsättning på sextiotalet i de tre volymerna om Klarabohemerna, där Asklund i någon mån ingick. Här kommer den första; Bröderna i Klara.
Erik Asklund: Bröderna i Klara, Rabén & Sjögren (1962), 332 s.
Erik Asklund gav ut en lång rad skildringar från Stockholm under tidigt 1900-tal, såväl fiktiva som icke fiktiva. Till de mest kända hör de fem självbiografiska romanerna om Södergrabben Manne, utgivna 1949–1957. På sextiotalet kom ett slags fristående fortsättning i en trilogi om de så kallade Klarabohemerna, en samling fattiga konstnärer och litteratörer i och kring Klara församling på 1930-talet.
Sviten inleds 1962 med Bröderna i Klara. Romanen är skriven i tredje person, författaren själv går under namnet Elon Park och har här en mer nedtonad roll. I övrigt figurerar många sedermera kända författare under mer eller mindre genomskinliga namn. Nils Ferlin, här kallad Fabian Fallin, spelar något av en huvudroll, utförligt porträtterad med alla sina säregna drag och infall.
Romanen börjar med att Elon lämnar bondgården där han hyrt rum under sommaren och får skjuts med mjölkbilen in till Klarahallen, dåtidens stora partihall på Klara strand. Där, på det stora kaféet Norma, träffar han och chauffören Allan några av Klarabohemerna, vilka Allan känner sedan tidigare. Elon får tillträde till den inre kretsen genom att nämna att han är författare och betala några öl till de ständigt panka bohemerna. Deras umgänge fortsätter sedan av och till på kaféer och matställen i Klarakvarteren och Gamla stan samt i viss mån i deras bostäder. I kretsen ingår både träget arbetande konstnärer och avsigkomna original, stundom förenade i samma person; kvinnor kommer och går. Drömmar om framtiden lever jämsides med daglig kamp för tillvaron i arbetslöshetens och krisens trettiotal. Brödskrivande för allehanda tidningar blir en tillfällig födkrok; ofta ett maskerat tiggeri.
Samvaron rullar på under höst, vinter och vår 1931–1932 med poesiuppläsningar, litterära och politiska debatter, kabarérepetitioner och enstaka fester, det mesta i en anda av sorglöshet. Fallin/Ferlin bidrar med improviserade recitationer, steppdanser mm. Litterärt sett är han den formsäkraste av bohemerna, mänskligt sett kanske den sköraste, då han ständigt tycks vädja om erkännande och har svårt att hantera den praktiska tillvaron. Asklunds bild av honom är det mest rörande i romanen, som skrevs kort efter Ferlins död och även är tillägnad honom. Romanen slutar med att bohemerna i och med sommarens inträde skingras för att åter samlas till hösten. Till sist flyttar även den inbitne stadsbon Elon Park ut på landet.